Efter förra årets brons, ett okänt antal tjeckiska öl och den smått historiska bedriften att samtliga spelare faktiskt hittade tillbaka till hotellet bestämde vi oss för att göra det enda rimliga.
Vi åkte tillbaka till Prag.
Förutsättningarna inför Prague’s Barrel 2026 såg dessutom lovande ut. Åtminstone tills Victor och Filip, helt enligt Snuskhummers tradition, lyckades vara skadade redan innan turneringen börjat.
De fick istället följa med som materialare och coacher.
Det visade sig senare vara ett ganska generöst sätt att beskriva deras arbetsuppgifter.
Isac förstärkte truppen – tillfälligt
Med två man på skadelistan fick Isac hoppa in och förstärka laget.
Ett mycket bra initiativ.
Sedan gick han till KFC.
Det visade sig vara ett betydligt sämre initiativ.
Efter besöket blev Isac magsjuk och spenderade resten av resan på hotellet. Hans insats på isen blev därför begränsad, men han fick åtminstone se betydligt mer av hotellrummet än någon av oss andra.
Coachstaben tog sitt uppdrag på största allvar
Victor och Filip skulle alltså kompensera sina skador genom att hjälpa laget från sidan.
Materialare. Coacher. Taktiska genier.
I praktiken drack de mest öl.
Det kom få taktiska direktiv, skridskorna slipade sig i princip själva och någon djupare matchanalys var svår att få fram.
Däremot var stämningen i coachbåset genomgående god.
Kulturell bildningsresa i Prag
Vi anlände innan turneringen drog igång på fredagen och använde torsdagen till sightseeing.
Prag är trots allt en av Europas vackraste städer och det kändes viktigt att ta del av dess historia, arkitektur och kultur.
Det gjorde vi en stund.
Sedan hittade vi ölen.
Vi återvände även till bäcken där vi spenderade en del tid året innan. Efter lite efterforskningar har det nu framkommit att ”bäcken” tydligen heter Moldau och är Tjeckiens längsta flod.
Det förändrade egentligen ingenting.
Det dracks fortfarande öl där.
Simon upptäckte nya sidor av sig själv
Resor handlar inte bara om platser man upptäcker.
Ibland upptäcker man även sig själv.
Simon upptäckte exempelvis en tidigare okänd fascination för peruker.
Vi tänker inte gå in närmare på exakt hur denna upptäckt gjordes, men fascinationen blev tillräckligt omfattande för att Spiik av olika anledningar inte fick sova i sin egen säng den natten.
Det finns frågor.
Vi tänker inte ställa dem.
Just det – hockeyn
Mitt bland magsjuka, peruker, coacher med alkoholproblem och kulturella studier av Moldau skulle det även spelas ishockey.
Och det gick faktiskt helt okej.
Vi kämpade oss genom turneringen och hade möjlighet att avsluta betydligt högre upp i resultatlistan.
Sedan mötte vi Finland.
Matchen var jämn.
Riktigt jämn.
Så pass jämn att vi med sju sekunder kvar fortfarande hade alla möjligheter att få med oss resultatet.
Sju sekunder senare hade vi inte det.
Finländarna avgjorde och skickade oss ner till en slutlig sjätteplats.
Det var surt.
Riktigt jävla surt faktiskt.
Men efter en stunds noggrann taktisk analys kom coachstaben Victor och Filip fram till lösningen:
Vi behövde mer öl.
Så det fick bli så.
Sjätteplats, två skadade coacher, en KFC-förgiftad förstärkning, en nyupptäckt perukfetisch och ännu ett ansenligt bidrag till den tjeckiska bryggerinäringen.
Prag 2026 får ändå betraktas som en framgång.
Och ja.
Alla hittade tillbaka till hotellet även den här gången.
Vi börjar bli riktigt bra på det här.
